ancorainfiore

People change so that you can learn to let go
things go wrong so that you appreciate them when they're right
you believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself
and sometimes, good things fall apart so that better things can fall together.

- Marilyn Monroe

My daddy used to tell me that the first time you fall in love, it changes your life forever, and no matter how hard you try, the feeling never goes away. This boy you've been telling me about was your first love. And no matter what you do, he'll stay with you forever. 

I could see it as you turned to stone. Still clearly I can hear you say don't leave, don't give up on me. And I won't.

Världen har rasat och jorden har slutat att snurra men ingen märker av det. Några skrattar och andra förberreder julhandlingen. Mina känslor är bortblåsta och allting har förvandlas till en mörk dimma. Jag har så svårt för att förstå hur världen kan fortsätta att fungera - ser de inte hur svart och fult allting blev så plötsligt? Människor ger mig vänliga blickar precis som förut, kan man undgå att se hur trasig jag blivit, hur ont varenda andetag gör, hur min hud har vänt sig ut och in, kan man? Om kvällarna ber jag tysta böner och viskar efter mod. Ge mig kraft, ge mig styrka, ge mig hopp.
För om du ger upp, så gör jag också det.

You may write me down in history with your bitter twisted lies, you may trod me in the very dirt but still, like dust, I'll rise. Does my sassiness upset you, why are you beset with gloom? 'Cause I walk like I've got oil wells pumping in my living room.

Just like moons and like suns with the certainty of tides, just like hopes springing high, still I'll rise.

Did you want to see me broken, bowed head and lowered eyes? Shoulders falling down like teardrops, weakened by my soulful cries. Does my haughtiness offend you? Don't you take it awful hard, 'cause I laugh like I've got gold mines diggin' in my own back yard.

You may shoot me with your words, you may cut me with your eyes, you may kill me with your hatefulness,
but still, like air, I'll rise.

Maya Angelou som enligt min mening är en av de mest inspirerande kvinnorna någonsin.

"The greatest degree of inner tranquility comes from the development of love and compassion. The more we care for the happiness of others, the greater is our own sense of well-being."

Jag har förmågan att bli lite extra känslig under hösten och min sinnesstämning kan jämföras med en berg- och dalbana. Det är en otroligt vackers årstid men samtidigt är den ganska sorgbunden och melankonisk. Plötsligt stiger solen fram och man förs bortom ljuset med ett lyckorus och vandrar omkring med ett leénde på läpparna längst stadens alla gator.
Nu är slutet nära och allt mitt studerande har varit mödan värt. På måndag påbörjar jag min sista praktik i utbildningen och sätter foten på en rättspsykiatrisk avdelning. Dessutom, för första gången på väldigt många år längtar jag efter snön. Mest för att den vita färgen gör världen så enkel och oskyldig.

Hoola hoop puss!

jag vill läka mina sår men kan inte hitta dem. jag går omkring med min självdestruktivitet och letar desperat efter någon som kan rädda mig från den jag är. jag kvider över alla taggar i mitt bröst och gråter över att det är jag själv som placerar dem där, så jag hoppas att någon ska dra ut dem men springer iväg och gömmer mig med demonerna. och osäkerheten.

mitt hjärta blöder och det gör ont men mest smärtar det över att det är jag själv som orsakar det. jag försöker reflektera och analysera över vem jag är men kommer ingenstans utan fastnar varje gång. jag söker svar hos andra när det bara är jag själv som har facit och gråter över att jag alltid har haft mina känslor utanpå kroppen.

hösten kommer med regn som blir en mask för saltet i mitt ansikte, vinden drar med sig höga berg av döda löv som kroppen kan gömma sig under och mörkret skyddar ifrån att behöva bli sedd.

de förundras över min känsla för empati , beundrar min förmåga att läsa av människor, förstå innebörden av mänskligt tänkande och dess beteénden, för de ser mig inte om kvällarna när jag gång på gång försöker lista ut vem jag själv är utan minsta framgång.

och kanske är det bäst så för jag vill ha någonting kvar, jag behöver något annat att koncentrera mig på
bland alla myggbett som svider och gör ont.

för jag vill fly härifrån men har ingenstans att ta vägen, jag vill känna minsta lilla eller någonting. jag vet att hösten färgar löven i vackra nyanser men jag vet också att mörkret har en tendens att dra mig med sig.

jag vandrar omkring i regnet och söker svar på frågor som jag inte har, nynnar melankoniska melodier
och fantiserar om något annat än det här. jag drömmer om anledningar som kan få mig att vilja stiga ur sängen istället för att ligga kvar och argument som säger emot att jag drar täcket över huvudet.

jag letar efter händer som kan hålla om mig och förmedla den trygghet som jag själv inte lyckas åstadkomma och jag söker desperat efter vänliga ord och ödmjukhet som kan skänka mig den lust och styrka som jag för tillfället inte har.

för sanningen är den att jag helst av allt vill dansa i regnet och sjunga vackra sånger i takt med dropparna,
men inte har kraft nog att göra det eller tillräckligt bra balans.

och kanske försvinner spöket snart,
kanske kommer det alltid att finnas kvar.