ancorainfiore

jag vill läka mina sår men kan inte hitta dem. jag går omkring med min självdestruktivitet och letar desperat efter någon som kan rädda mig från den jag är. jag kvider över alla taggar i mitt bröst och gråter över att det är jag själv som placerar dem där, så jag hoppas att någon ska dra ut dem men springer iväg och gömmer mig med demonerna. och osäkerheten.

mitt hjärta blöder och det gör ont men mest smärtar det över att det är jag själv som orsakar det. jag försöker reflektera och analysera över vem jag är men kommer ingenstans utan fastnar varje gång. jag söker svar hos andra när det bara är jag själv som har facit och gråter över att jag alltid har haft mina känslor utanpå kroppen.

hösten kommer med regn som blir en mask för saltet i mitt ansikte, vinden drar med sig höga berg av döda löv som kroppen kan gömma sig under och mörkret skyddar ifrån att behöva bli sedd.

de förundras över min känsla för empati , beundrar min förmåga att läsa av människor, förstå innebörden av mänskligt tänkande och dess beteénden, för de ser mig inte om kvällarna när jag gång på gång försöker lista ut vem jag själv är utan minsta framgång.

och kanske är det bäst så för jag vill ha någonting kvar, jag behöver något annat att koncentrera mig på
bland alla myggbett som svider och gör ont.

för jag vill fly härifrån men har ingenstans att ta vägen, jag vill känna minsta lilla eller någonting. jag vet att hösten färgar löven i vackra nyanser men jag vet också att mörkret har en tendens att dra mig med sig.

jag vandrar omkring i regnet och söker svar på frågor som jag inte har, nynnar melankoniska melodier
och fantiserar om något annat än det här. jag drömmer om anledningar som kan få mig att vilja stiga ur sängen istället för att ligga kvar och argument som säger emot att jag drar täcket över huvudet.

jag letar efter händer som kan hålla om mig och förmedla den trygghet som jag själv inte lyckas åstadkomma och jag söker desperat efter vänliga ord och ödmjukhet som kan skänka mig den lust och styrka som jag för tillfället inte har.

för sanningen är den att jag helst av allt vill dansa i regnet och sjunga vackra sånger i takt med dropparna,
men inte har kraft nog att göra det eller tillräckligt bra balans.

och kanske försvinner spöket snart,
kanske kommer det alltid att finnas kvar.