ancorainfiore

Jag har förmågan att bli lite extra känslig under hösten och min sinnesstämning kan jämföras med en berg- och dalbana. Det är en otroligt vackers årstid men samtidigt är den ganska sorgbunden och melankonisk. Plötsligt stiger solen fram och man förs bortom ljuset med ett lyckorus och vandrar omkring med ett leénde på läpparna längst stadens alla gator.
Nu är slutet nära och allt mitt studerande har varit mödan värt. På måndag påbörjar jag min sista praktik i utbildningen och sätter foten på en rättspsykiatrisk avdelning. Dessutom, för första gången på väldigt många år längtar jag efter snön. Mest för att den vita färgen gör världen så enkel och oskyldig.

Hoola hoop puss!