ancorainfiore

Det finns tider så grå att jag undrar hur sjutton jag ska ta mig upp igen utan varken ork, styrka eller ens viljan nog att leva mitt liv. Som om jag springer runt förvirrad i en tunnel medan de omkring mig varit lögnare när de påstått att ljuset finns någonstans i slutet - för det regnar och jag fryser, blir våt och fastfrusen i väntan på att regnbågen ska träda fram. Jag gråter och ber om att jorden ska stanna för en stund, vänta på mig. Jag hoppar efter rosor och sträcker mig efter de röda bladen men ramlar istället på taggarna.

Och så finns det perioder i livet som dessa, när solen värmer huden och både kropp och själ fylls av eufori. När människors skratt och välmående är värt mer än allt världens guld och lyckan är så verklig att man nästan kan snudda med fingertopparna. Man står rak i ryggen och blickar ner mot den mörka asfalt som är så långt, långt borta och tänker, jag klarade det.

Nu när våren äntligen är kommen och färgar världen i vackra nyanser, när människor äter glass på alla torg och fåglarna kvittar så fint, inser jag hur otroligt viktigt det är att aldrig ge upp. För visst finns ljuset i tunneln alltid där, trots att det ibland inte känns så.