ancorainfiore

Denna strävan efter trygghet och kamp om att förbli osårbar sätter stopp för livet och alla dess möjligheter. Den påverkan vårt förflutna har på framtiden som slutar i att vi förlorar innan vi ens har försökt eftersom associationerna till tidigare händelser påminner så mycket om när det en gång gjorde väldigt ont. Vi förändras, utvecklas, påverkas och formas till dem vi är idag.. på gott och på ont.

För längesedan byggde jag upp murar. Jag ber om förståelse, för tro på mig när jag säger att jag har kämpat så för att rasera mina tegelväggar, försökt hitta någon som kan förstöra dem eller lära mig möjligheterna med att stå utan taggtråd lindat om kroppen snarare än farorna med att stå någon för nära.

Ibland önskar jag att någon hade tålamodet att stanna, förmågan att se bortom mitt hårda skal för att senare inse hur liten jag faktiskt är. Jag önskar att någon tittade i mina hemliga byrolådor och viskade att det var okej istället för att döma och gå iväg. Jag önskar så att jag någon gång träffar någon som är fortsätter med att riva mina murar till de slutligen är borta för gott istället för att ge upp och vända om. Dra bort mitt traggtråd, ha överseénde med mitt skal och visa mig vägen ur denna labyrintliknande kokong, för jag är väl medveten om att vitsen med att vara en vacker fjärli med vingar inte finns där så länge man är instängd.