ancorainfiore

På senare tid har jag funderat över det här med att ta risker - att vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas, lämna eller bli lämnad. En gång för längesedan slutade jag att tro på mig själv eftersom alla risker jag tog resulterade i upprepade förluster på ett eller annat sätt. Jag drog mig undan med psykologins alla försvarsmekanismer och gömde mig i det mörka rum som blev till min trygghetszon där ingen kom och hälsade på men inte heller kunde lämna mig.

Jag grävde ner mig medan alla runtomkring längtade efter framtiden. Jag spenderade all min energi och all vakna tid åt att ställa mig existentiella frågor utan svar. Jag självmedicinerade på alla möjliga destruktiva sätt och letade hela tiden efter människor som kunde fixa mig, laga mig eller rädda mig. Sedan sprang jag tillbaka mot trygghetszonen med svansen mellan benen och och låste dörren.

Jag började så småning om att försiktigt dra undan gardinerna och till min förvåning såg omgivningen precis likadan ut som förut - världen hade inte gått under, för utanför var gräset fortfarande grönt, flickorna dansade runt i sina ballerinaskor och fåglarna täckte himlen med sin vackra sång. Det var också då jag tvingades ut ur min egoism och självömkan - för visst var världen ganska vacker, och jag insåg att det inte fanns något som rättfärdigade mina val att gå miste om livet.

Idag har jag insett att människor som inte vågar leva fullt ut omedvetet bestämmer sig för att stanna i det förflutna där känslor av sorg och att känna sig likgiltlig förvandlas till enkel väg ut. Jag tror heller inte att tidigare och svåra upplevelser har så stark inverkan på våra framtidsval som vi kanske har förmågan att intala oss och sedan utgå ifrån.

När det kommer till att ta risker så tror jag att allting bottnar i hur väl man litar på sig själv, för nu har jag självkännedom nog att utan tvekan kunna ställa mig framför spegeln och säga att om jag faller, så kan jag ta mig upp igen, och om det resulterar i djupa sår, så kan jag också läka dem.

Det tog mig ungefär tio år, men här står jag, och jag lever fortfarande. Mer än någonsin.