ancorainfiore

Jag förundras över kärlekens makt, hur obetydligt vårt väder egentligen är när det faktiskt är själva kärleken som avgör ifall det är snöstorm eller solsken vi upplever. Hur kärlek har förmågan att göra en människa så svag och så stark på samma gång.

När jag fick mitt hjärta krossat så trodde jag att livet var över. Tillvaron blev mörk och jag struntade i att se mig omkring innan jag gick över trafikerade gator. Vad som helst, bara jag slutade att känna. Jag var vid liv men jag levde inte längre. Meningar som det blir bättre gjorde mig arg och jag kände ingenting när de strök mina kinder. Jag var tom, tröstlös och min värld hade rasat.

Det var jag som tog beslutet och jag trodde att jag var förberedd, för på något sätt så var jag redan så långt borta. Jag gav upp, och inte för att jag var svag utan för att jag till slut tvingades dra ner mina sagofötter på jorden och acceptera att saker var som de var.

Jag grät oavbrutet. Timmar blev till dagar som förvandlades till veckor och i sin tur till månader. Jag undrade när det skulle sluta göra så ont, jag undrade om någon i världen kunde dra taggen ur mitt bröst. Jag undrade hur det kunde svida så att vara älskad av en annan människa.

Jag grät vid frukostbordet och om kvällarna fick tårarna bläcken att kladda på alla papper när jag desperat försökte koncentrera mig på tentor och omvårdnad vid sårläkningar som dessutom gjorde mig så otroligt frustrerad för vem hade tid att desinfektera operationssår på huden när ett hjärta kunde smärta så mycket mer? Vilken betydelse hade egentligen nästa skrivning på samhällets lagar och regler när det tydligen var fullt tillåtet att ärra min själ, förändra min syn på kärleken och komma undan ostraffat?

Jag grät i provrummen bland exklusiva klänningar som inte längre tilltallade mig, jag grät framför ICA's hyllor brevid en pojke som gjorde det samma på grund av att hans favoritchoklad för tillfället var slutsålt. Jag minns speciellt den gången som jag utan minsta förvarning började gråta på en bussresa och en kvinna reste sig upp, tog fram en näsduk ur handväskan, kom fram till mig och viskade att det tids nog går över. Sedan vände hon, hoppade av och försvann på sitt håll.

Det blev min vändpunkt. Och hon hade så rätt.
Det vet jag nu, eftersom jag fick lära mig hur stor betydelse läkningsprocessen har i omvårdad av infekterade sår som inte vill ge med sig.
Och tids nog gick det över - man behövde bara lite tålamod.