ancorainfiore

Varje gång jag hör Lifehouse spela Storm så rinner mina tårar. Jason Wade sjunger rakt in i mitt hjärta.
<3

Igår gick jag och Kajsa på promenad med Dennis. Eller så var det Dennis som gick promenad med oss.. Anyway, how cute? :)

Denna strävan efter trygghet och kamp om att förbli osårbar sätter stopp för livet och alla dess möjligheter. Den påverkan vårt förflutna har på framtiden som slutar i att vi förlorar innan vi ens har försökt eftersom associationerna till tidigare händelser påminner så mycket om när det en gång gjorde väldigt ont. Vi förändras, utvecklas, påverkas och formas till dem vi är idag.. på gott och på ont.

För längesedan byggde jag upp murar. Jag ber om förståelse, för tro på mig när jag säger att jag har kämpat så för att rasera mina tegelväggar, försökt hitta någon som kan förstöra dem eller lära mig möjligheterna med att stå utan taggtråd lindat om kroppen snarare än farorna med att stå någon för nära.

Ibland önskar jag att någon hade tålamodet att stanna, förmågan att se bortom mitt hårda skal för att senare inse hur liten jag faktiskt är. Jag önskar att någon tittade i mina hemliga byrolådor och viskade att det var okej istället för att döma och gå iväg. Jag önskar så att jag någon gång träffar någon som är fortsätter med att riva mina murar till de slutligen är borta för gott istället för att ge upp och vända om. Dra bort mitt traggtråd, ha överseénde med mitt skal och visa mig vägen ur denna labyrintliknande kokong, för jag är väl medveten om att vitsen med att vara en vacker fjärli med vingar inte finns där så länge man är instängd.  

Det är först nu jag har börjat inse hur lika jag och min mamma faktiskt är. Ibland känns det som jag tittar på mig själv..

It starts in my soul
and I lose all control
when you kiss my nose, the feeling shows
cause you make me smile

just take your time now, holding me tight
wherever, wherever, where ever you go

Colbie Caillat - Bubbly

" I remember that day in bed when my ear was pressed against his chest; his heart beat was beating loudly in that perfect body of his and his vibrating voice echoed through. I could feel it too. I counted that he had 23 birthmarks on his stomach, tracing them with the tip of my fingers. We talked for a long time in that position, talked about life, music, love, our love, him, me, us, everything.

We noticed that the sun had gone down and decided to grab something to eat. We raided the fridge, eating with our fingers in our underwear on the kitchen floor. He started playing on his acoustic guitar, his eyes shut, making that silly face. But suddenly, he stopped.

He looked up, smiled at me and bent over to kiss me. I giggled. Then he let go of the guitar to sit closer to me so he could hug me. I asked him why he got so lovey dovey all of a sudden. He replied with another kiss and said because he loved me. I loved him too, very much, and I told him that.

We stared into each others' eyes for a long time and I could feel the tears building up behind mine.

‘’You’ve never seen me cry have you?’’ I asked.
‘’No, and I hope that I never will’’ he replied back with a serious voice.

But he did. The salty water just came pouring down my face while he, confused, tried to wipe them away with his thumbs and kisses.

‘’Why are you crying?’’ he asked, almost crying himself.

‘’Because I love you.’’ (I hated how desperate I sounded)

‘’But why are you crying then?’’

I didn’t know how to tell him. Tell him that he was the only boy in the world that could make me feel so happy and sad at the same time, tell him how lost I feel when he’s not around, how jealous I get when I’m with him that I swear I could hurt somebody. Tell him that I’m so in love with him and the love we shared, so happy that he was the one I woke up to everyday, even though he snores fucking loud sometime. Tell him that when he talks my whole body shivers, how when he kisses me I forget to breath sometimes, how I feel like a little girl when he puts my hair behind my ears, even though I hate how I look with my hair like that. I didn’t know how to tell him that I didn’t understand why he loved me. So I simply replied:
‘
’Because I love you.’’

Tidigare ikväll när vi stod och tittade på den fantastiska solnedgången sa Hanna, "Vet ni? Det är såna här stunder, med er, som får mig att orka med alla de andra dagarna."

So true. Och jag är så lycklig.

Jag förundras över kärlekens makt, hur obetydligt vårt väder egentligen är när det faktiskt är själva kärleken som avgör ifall det är snöstorm eller solsken vi upplever. Hur kärlek har förmågan att göra en människa så svag och så stark på samma gång.

När jag fick mitt hjärta krossat så trodde jag att livet var över. Tillvaron blev mörk och jag struntade i att se mig omkring innan jag gick över trafikerade gator. Vad som helst, bara jag slutade att känna. Jag var vid liv men jag levde inte längre. Meningar som det blir bättre gjorde mig arg och jag kände ingenting när de strök mina kinder. Jag var tom, tröstlös och min värld hade rasat.

Det var jag som tog beslutet och jag trodde att jag var förberedd, för på något sätt så var jag redan så långt borta. Jag gav upp, och inte för att jag var svag utan för att jag till slut tvingades dra ner mina sagofötter på jorden och acceptera att saker var som de var.

Jag grät oavbrutet. Timmar blev till dagar som förvandlades till veckor och i sin tur till månader. Jag undrade när det skulle sluta göra så ont, jag undrade om någon i världen kunde dra taggen ur mitt bröst. Jag undrade hur det kunde svida så att vara älskad av en annan människa.

Jag grät vid frukostbordet och om kvällarna fick tårarna bläcken att kladda på alla papper när jag desperat försökte koncentrera mig på tentor och omvårdnad vid sårläkningar som dessutom gjorde mig så otroligt frustrerad för vem hade tid att desinfektera operationssår på huden när ett hjärta kunde smärta så mycket mer? Vilken betydelse hade egentligen nästa skrivning på samhällets lagar och regler när det tydligen var fullt tillåtet att ärra min själ, förändra min syn på kärleken och komma undan ostraffat?

Jag grät i provrummen bland exklusiva klänningar som inte längre tilltallade mig, jag grät framför ICA's hyllor brevid en pojke som gjorde det samma på grund av att hans favoritchoklad för tillfället var slutsålt. Jag minns speciellt den gången som jag utan minsta förvarning började gråta på en bussresa och en kvinna reste sig upp, tog fram en näsduk ur handväskan, kom fram till mig och viskade att det tids nog går över. Sedan vände hon, hoppade av och försvann på sitt håll.

Det blev min vändpunkt. Och hon hade så rätt.
Det vet jag nu, eftersom jag fick lära mig hur stor betydelse läkningsprocessen har i omvårdad av infekterade sår som inte vill ge med sig.
Och tids nog gick det över - man behövde bara lite tålamod.

"Jag önskar att du var en fjäril
så att jag kunnat linda in dig i en kokong
och skydda dig från allt som gör ont"

Dessa nyinkomna skönheter från H&M skulle gärna fått hänga i min garderob. Beauty!

"Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla här omkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut
 
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig

Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen"

Melissa Horn - Hanna