ancorainfiore

Min absoluta favoritbok Love Life skriven av Ray Kluun finns på film och äntligen, äntligen har jag fått tag på den nu. Enligt min mening kan inte filmer mätas med att ligga i sängen med tända ljus och läsa historien, men i vilket fall som helst är jag superspänd. Can't wait, för det är världens mest fantastiska, lyckliga, olyckliga, känslosamma berättelse som Ray skrev efter att hans älskade fru gått bort. En sak är iallafall säker; Kärlek i alla dess former..

Ibland gör det ont i hjärtat så mycket jag älskar min fina,finaste bästa vän. Och om ett par veckor fyller hon 13 år. Stanna länge hos mig.

Häromveckan reagerade jag på en alldeles för livlig katt som jag kände på mig busade för mycket, och där satt den lilla kaninungen skräckslagen tryckt intill ett hörn i väntan på ett hemskt öde. Efter tålamod lyckades jag fånga in honom och kunde inte riktigt släppa lilla Prins direkt så han fick följa med hem. Jag gav honom morötter och sallad, sedan somnade han i min famn. Mot kvällen virade jag in honom i en handduk, placerade honom i en väska och gick långt, långt till ett grönområde fyllt av andra ninisar. När jag satte honom i gräset så började han skutta direkt, och det mest rörande var att han sedan stannade upp, vände huvudet bakåt och tittade på mig med en så tacksam blick att mina tårar genast började falla.. Förstår ni nu vad jag menar, om de där småsakerna som gör livet värt att leva?

If you were a cowboy I would trail you,
If you were a piece of wood I’d nail you to the floor.
If you were a sailboat I would sail you to the shore.
If you were a river I would swim you,
If you were a house I would live in you all my days.
If you were a preacher I’d begin to change my ways

If I was in jail I know you’d spring me,
If I was a telephone you’d ring me all day long.
If I was in pain I know you’d sing me soothing songs

If I was hungry you would feed me,
If I was in darkness you would lead me to the light.
If I was a book I know you’d read me every night.

I wanna lose control with you

Utflykt i Höganäs och Kullaberg, så trots ungefär tio kalla månader om året kan väl ingen förneka att Sverige är otroligt vackert på sommaren? :)

På senare tid har jag funderat över det här med att ta risker - att vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas, lämna eller bli lämnad. En gång för längesedan slutade jag att tro på mig själv eftersom alla risker jag tog resulterade i upprepade förluster på ett eller annat sätt. Jag drog mig undan med psykologins alla försvarsmekanismer och gömde mig i det mörka rum som blev till min trygghetszon där ingen kom och hälsade på men inte heller kunde lämna mig.

Jag grävde ner mig medan alla runtomkring längtade efter framtiden. Jag spenderade all min energi och all vakna tid åt att ställa mig existentiella frågor utan svar. Jag självmedicinerade på alla möjliga destruktiva sätt och letade hela tiden efter människor som kunde fixa mig, laga mig eller rädda mig. Sedan sprang jag tillbaka mot trygghetszonen med svansen mellan benen och och låste dörren.

Jag började så småning om att försiktigt dra undan gardinerna och till min förvåning såg omgivningen precis likadan ut som förut - världen hade inte gått under, för utanför var gräset fortfarande grönt, flickorna dansade runt i sina ballerinaskor och fåglarna täckte himlen med sin vackra sång. Det var också då jag tvingades ut ur min egoism och självömkan - för visst var världen ganska vacker, och jag insåg att det inte fanns något som rättfärdigade mina val att gå miste om livet.

Idag har jag insett att människor som inte vågar leva fullt ut omedvetet bestämmer sig för att stanna i det förflutna där känslor av sorg och att känna sig likgiltlig förvandlas till enkel väg ut. Jag tror heller inte att tidigare och svåra upplevelser har så stark inverkan på våra framtidsval som vi kanske har förmågan att intala oss och sedan utgå ifrån.

När det kommer till att ta risker så tror jag att allting bottnar i hur väl man litar på sig själv, för nu har jag självkännedom nog att utan tvekan kunna ställa mig framför spegeln och säga att om jag faller, så kan jag ta mig upp igen, och om det resulterar i djupa sår, så kan jag också läka dem.

Det tog mig ungefär tio år, men här står jag, och jag lever fortfarande. Mer än någonsin.

you self destructive little girl
pick yourself up, don't blame the world
so you screwed up
but your gonna be ok

all this time, all this time
you have had it in you
you just sometimes need a push

När dagarna ibland känns extra mörka så handlar det om att hitta småsaker som gör livet värt att leva. Till exempel som när min hund väckte mig imorse genom att lägga sitt huvud tätt intill mitt ansikte så att hennes morrhårr kittlade på mina kinder, eller att Kajsa ringde och sa "jag vill ha picknick med dig idag, är det okej att jag kommer snart, vill du baka något gott?" eller som när man tar emot mail från Filippa där hon skriver "jag har bestämt mig för att ta ett tidigare flyg hem så att vi kan träffas extra mycket, för jag älskar dig och saknar dig
så att jag nästan spricker, och så är jag lite rädd att du kanske glömmer bort mig, för du är min bästa vän och min alldeles egna lilla solstråle."

Sedan handlar det väl för vaje människa att identifiera ordet lycka. För mig så handlar det inte om att allting ständigt är perfekt i tillvaron, utan att man snarare bestämmer sig för att se bortom de sakerna som inte är det. Sist men inte minst tackar jag mig själv för alla misstag och felval jag gjort på vägen, alla tårar jag gråtit och alla de gånger mitt hjärta brustit, för utan de erfaranheterna skulle jag aldrig förstå innebörden av ord som exempelvis hopp, vishet, styrka och livsgnista.

Ha en underbar dag!

"In the end
we only regret the chances we didn't take
the relationships we were afraid to have
and the decisions we waited too long to make"

Varje gång jag hör Lifehouse spela Storm så rinner mina tårar. Jason Wade sjunger rakt in i mitt hjärta.
<3

Igår gick jag och Kajsa på promenad med Dennis. Eller så var det Dennis som gick promenad med oss.. Anyway, how cute? :)

Denna strävan efter trygghet och kamp om att förbli osårbar sätter stopp för livet och alla dess möjligheter. Den påverkan vårt förflutna har på framtiden som slutar i att vi förlorar innan vi ens har försökt eftersom associationerna till tidigare händelser påminner så mycket om när det en gång gjorde väldigt ont. Vi förändras, utvecklas, påverkas och formas till dem vi är idag.. på gott och på ont.

För längesedan byggde jag upp murar. Jag ber om förståelse, för tro på mig när jag säger att jag har kämpat så för att rasera mina tegelväggar, försökt hitta någon som kan förstöra dem eller lära mig möjligheterna med att stå utan taggtråd lindat om kroppen snarare än farorna med att stå någon för nära.

Ibland önskar jag att någon hade tålamodet att stanna, förmågan att se bortom mitt hårda skal för att senare inse hur liten jag faktiskt är. Jag önskar att någon tittade i mina hemliga byrolådor och viskade att det var okej istället för att döma och gå iväg. Jag önskar så att jag någon gång träffar någon som är fortsätter med att riva mina murar till de slutligen är borta för gott istället för att ge upp och vända om. Dra bort mitt traggtråd, ha överseénde med mitt skal och visa mig vägen ur denna labyrintliknande kokong, för jag är väl medveten om att vitsen med att vara en vacker fjärli med vingar inte finns där så länge man är instängd.  

Det är först nu jag har börjat inse hur lika jag och min mamma faktiskt är. Ibland känns det som jag tittar på mig själv..